Idag borde jag ha ångest, jag borde känna åldersnoja, tidig trettioårskris , framtidsstress och biologiska klockor som tickar. Igår gifte sig nämligen en av mina allra bästa vänner. Idag är hon Mrs och jag är bara Miss. Den lilla tösen som jag har skrattat, gråtit, bråkat, dansat och spytt tillsammans med är nu en gift kvinna. Men jag har ingen ångest, ingen alls, bara lite ont i huvudet och förbannat ont i fötterna.

Camp Nou, San Siro och Old Trafford i all ära, men att traska ner till IP en varm sommarkväll, köpa en fulkaffe och slå sig ner på en halvrisig läktare och kolla på fotboll i glada vänners lag, det slår det mesta. Det kan vara division 3, 4, Korpen eller Sanktan, det spelar ingen roll, det är något så fantastiskt charmigt med svensk föreningsfotboll.

Klockan 03.45 ringde väckarklockan i rum 512 på Park Inn Northampton. Herre vad sliten jag kände mig... helt svullen i vaderna efter att a sprungit runt i depån precis hela söndagen. Kamera-Magnus och jag hade bestämt oss för att halv fem då vi skulle till London City Airport vilket ligger på helt fel sida av London från Northampton.

Åh så skoj! Att det inte blev en ännu en Brawnseger. Nog för att Jenson Button är en av de trevligast förarna, som jag unnar all framgång, men det är ju väldigt roligt om mästerskpaet kan leva lite längre. Dessutom har Jenson en överman, en som bjuder på sig själv i alla lägen, som är artig, trevlig och förbannat rolig och han vann igår till medias stora glädje. Aldrig blir presskonferenserna så lättsamma och skojfyllda som när Sebastian Vettel sitter bakom mikrofonen.

Så var kvalet över. Kanske sista kvalet på Silverstone. Jag ska köpa mig en souvenir i fall att. I början av mitt kringresande köpte jag alltid en souvenir på varje ny plats och jag tvingade mina kameramän att göra detsamma. Matte Will har ett par Werder Bremenhandskar, Totte har en Juventuströja, Magnus barn har F1kepsar. Själv har jag tröjor, muggar, sjalar, flaggor...

04.30 ringde klockan i morse och 05.15 bar det av mot Arlanda. Jag är en traditionsdyrkare, jag är nostalgisk och sentimental och älskar alla typer av högtider. Därför tog det emot i mitt Svenne-bananhjärta när jag tvingades lämna landet på självaste midsommarafton. Ingen krans, ingen dans och ingen sill och nubbe... istället blev det vrålande motorer på anrika Silverstone.

Det surrar i mina öron, låter i mitt huvud. Ett ljud som tränger ut allt annat, överröstar samtliga tankar i mitt huvud, som gör det omöjligt att fokusera. Jag pratar förstås om de förbannade tutorna i Confed Cup. Vad i hela friden är det frågan om? Vuvuzela heter de visst, de förbannade tutorna, som låter som tusentals svinarga bin som vill mucka gräl.

Jag reser ungefär 14 dagar i månaden och min huvudsakliga uppgift är att intervjua idrottsmän. "Hur gick det? Hur känns det? Vad tycker du?"

Men ingen frågar mig vad jag känner och vad jag tycker. Jag behöver också prata av mig, ventilera mig. Jag fick den möjligheten på fredagar med min egen krönika "Freda' med Frida", men det räcker inte. Jag behöver mer!