I mitt horoskop idag stod det; ”Du behöver lugn och ro men en vän har svårt att förstå det” Jag läser aldrig horoskopet men min kollega Niklas Holmgren läste upp det för mig på flyget till München. Han påpekade även att det troligtvis är han som är vännen som inte kommer låta mig få någon ro.

Formel 1-säsongen är slut och det är bara en Champions League-omgång kvar i år. Jag har gått från 110 till 0 och just nu kan jag konstatera att det blir inte alltid som man har tänk sig. När hösten var som mest slitig så tänkte jag på den här dagen då allt skulle ha lugnat ner sig och jag skulle få tid till vila, återhämtning och socialt liv. Nu är det den dagen och jag vet inte om det är så himla kul… Jag har helt enkelt inte ro.

Jag sa vid ett tidigt skede att jag trodde att bara ett Stockholmslag skulle åka ur Allsvenskan denna säsong. När jag fick samma fråga av Expressen här om dagen stod jag fast vid mitt uttalande mest för att uppfattas som konsekvent, för nog trodde jag att det skulle bli svårt för Djurgården att slå Assyriska efter att ha sett den första matchen.

 Livet är ingen lek i Sao Paolo. Ett dramatiskt oväder vilar över staden och förare, publik och journalister kan inte göra annat än att stå och titta på den svarta himlen som då och då blir vit av stora blixtar. Det öser ner och tredje träningen är uppskjuten, åskan dundrar så man hoppar högt.

Jag älskar mat. Jag har alltid älskar mat. När jag var liten och sov över hos min kusin Maria så hade de alltid chips och godis stod framme på helgerna och då åt jag tills jag spydde, bokstavligt talat alltså, jag stod vid skålarna och åt tills jag kräktes. Det var inget konstigt med det, så var det jämt när jag var där. När jag gick i lågstadiet var jag hemma hos en klasskompis som jag inte brukade leka med och hennes mamma hade bakat bullar.

Singapore var riktigt coolt. Vi sov till två på dagarna, sen tränade jag, käkade typ frukost klockan fyra och gick sen till banan. Sen jobbade vi till tre, fyra på natten och det var riktigt mysigt. Dessutom var racet väldigt stjärnspäckat;  Beyonce, Black Eyed Peas, Back Street Boys, NERD m fl. Jag fick naturligtvis inte tillfälle att höra någon av de spela men jag intervjuade Will.i.am i Black Eyed.

En av mina trogna läsare (min pappa…) påpekade att jag alltid bloggar inför de matcher eller race som jag jobbar med, men att jag aldrig skriver något efter. Det stämmer faktiskt, inga reaktioner, summeringar, inga smaskiga detaljer.  Min blogg är som uppvärmningen till en match som aldrig sparkas igång, som kvalet till ett race som aldrig körs, som boardingen till en flight som blir inställd, som … ja, ni fattar.

Klockan är 02.15 i Singapore och vi har just slutat jobba. Vi låtsas nämligen att vi är kvar i Europa där klockan nu är 20.15. Vi sover alltså på dagarna och jobbar på nätterna. Allt är väldigt förvirrande…

Det var en helt sjukt upptrissad kväll, som en final fast i första omgången. Jag pratar förstås om den stekheta fighten mellan de regerande mästarna Barca och det ”nya Inter”, fighten mellan Pep Guardiola och ”The Special One” och framför allt mellan Samuel Eto´o och Zlatan Ibrahimovic.

Vad tyst det blev. Jag hör bara några tutor och skratt från publiken som sakta lämnar banan. Det och ett svagt pip som numera är ett ständigt ljud in mitt huvud, en påminnelse om vikten av att har öronproppar när man jobbar med F1, ett straff för att jag underskattat detta faktum. I tre dagar har motorerna skrikit runt omkring oss men nu har ett lugn lagt sig över Monza.