Jag har kört F1-bil, eller nästan i alla fall. Vi gjorde ett besök på Red Bulls fabrik i Milton Keynes i England och jag fick köra deras simulator!

Första dagen hade vi en 45 minuter lång intervju med Red Bulls teamchef Christian Horner. Denne man är motorsportens svar på Pep Guardiola. Han är ung, f.d. aktiv, framgångsrik, ödmjuk och avslappnad. Hans story är fascinerande; han startade sitt eget team blott 24 år gammal och när han klev in i F1 världen, som teamchef för Red Bull, var han 20 år yngre än de flesta andra teamcheferna.

I Christians office

Christian var lika trevlig som vanligt och vi lyckades få ett snack med deras designchef också. Dessa intervjuer visas veckan innan F1-premiären i preview-programmet på Viasat Motor. Men det var först dagen efter som jag fick svettas ordentligt. Klockan 10.00 stod jag redo, med Brendon Hartleys overall på mig, boots, handskar och ett påklistrat nervöst leende på läpparna. Jag skulle få köra simulatorn!

Red Bulls testförare Daniel Ricciardo skulle vara min stöttepelare i denna enormt svåra uppgift och det första han gjorde när han såg mig i Hartleys overall var att garva och påpeka hur lik jag är honom. Komplimang? Knappast, no offense Hartley.

Hartley och jag, lika som bär? Ja, kanske. 

Mitt mål var att ta mig runt Circuit de Catalunya. Efter några grundläggande instruktioner och uppmuntrande ord från Daniel satt jag mig bakom ratten (som för övrigt var fjolårets riktiga tävlingsratt!) spändes fast och hissades upp i luften.

Ett högt larmliknande ljud varnade för att det var dags och jag skulle nu ta mig ut ur garaget UTAN att köra rakt in i pit-wallen. Den superkänsliga gasen, den stenhårda bromsen, kopplingen på ratten, växlarna på ratten, de blinkande lamporna, liggande ställningen i vad som kändes som en kista, det är inte utan att det rann en och annan svettdroppe i pannan...

Simulatorn reagerade på minsta lilla rörelse jag gjorde och varenda beslut jag tog var flera sekunder för sent. Det var bland det svåraste och coolaste jag har gjort någonsin. Jag vill inte avslöja hur det gick, eftersom inslaget ska sändas i en av våra F1-program senare i år, men jag kan säga att jag var uppe i 312 km i timmen! Thats right, you heard me! Det betyder tyvärr inte att jag var bra, en höjdpunkt var när Daniel ropade ”Växla ner, växla ner!” och jag växlade och växlade men inget hände, varpå Daniel säger; ”Jag tror det är kopplingen hon trycker på istället för växeln” Ha ha, jag tyckte väl bilen lät lite konstigt.

Min F1-debut imponerade tydligen inte på alla; vår producent Erik kallar mig nu för Frida Badoer (Luca Badoer= tveklöst sämst under fjolårets F1-säsong) Kanske har han rätt, kanske är han bara avundsjuk på att han själv inte fick testa. Troligtvis en kombo.

Mark Webber kikade in två gånger när jag körde och när jag var klar kom han ut från ett angränsande rum där han hade tränat. Han var väldigt nyfiken på min bästa varvtid men jag pratade bort det hela och upprepade istället min maxhastighet som jag var himla nöjd med. Jag lovade honom att jag kommer ha en helt ny inställning när jag intervjuar honom i fortsättning, istället för ”This was not a great race for you Mark” kommer jag snarare säga; ”You did great just getting out of the garage Mark, and not spinning into the wall once! Well done!”

Daniel och jag (till synes jäkligt avslappnad)