”Nu bli det en sjuhelvetets jävla fest!” Orden är Patrik Nilssons efter segern i Bandy VM. Jag tror han lyckades få med runt ett tjugotal svordomar i den korta intervjun efter matchen, en match som blev alldeles, alldeles underbar!

Jag skrev i Metros sportpanel i fredags att bandyfinalen skulle bli en ruggigt spännande historia. Jag var lite lätt sarkastisk, dels för att mina kollegor ofta hånar mig för mitt bandyintresse, men också för att bandyn ganska sällan bjuder på några superjämna matcher. TV-skandalen där sändningstiden plötsligt ändrades, som gjorde att man missade semin, gjorde att man blev lite lätt ”uttrökad”(som vi säger i Sandviken) på hela grejen och jag bara såg framför mig alla bandykritikers hånleenden åt detta fiasko. Men så kom finalen och då blev jag plötsligt påmind om varför jag älskar bandy.

Det blev precis så där spännande som jag lovade i Metro, 5-5 och matchen gick till förlängning och i den fjärde minuten av den andra förlängningskvarten, ja då klev han fram Sandvikssonen Daniel Mossberg och kirrade Sveriges 10e VM-guld. Hade jag haft mer plats i mitt övermöblerade vardagsrum så hade jag gjort Anja-sälen, men nu fick det räcka med en löpning till hallen och tillbaka (varför vet jag inte, för där fanns ju ingen att dela glädjen med) och ett långt ”Moooossssssaaaaaannnn!” Så himla niiiiiice! Eller som Patrik sa i intervjun; ”Det är så jävla skönt! Helt sjukt är det, vi har spelat så jävla bra hela turneringen. Det är så jävla skönt. Det är första gången svenska landslaget vinner i Moskva så det är en riktig bragd. Vi ger oss aldrig. Vi ba kör och kör. Nu blir det en sjuhelvetes jävla fest ska jag tala om!” På vilket Andreas Westh tillade; ”Vi gav oss fan på att vi skulle kämpa in i det sista. Vi gav oss aldrig och till slut fick vi en möjlighet och då gör "Mossan" det så jävla bra” Ja, det gör han sannerligen! Grattis Mossan, det är du värd!